Anne-Marie Pålsson ställer inte upp för omval till Riksdagen.

I maj 2009 meddelade Anne-Marie Pålsson att hon inte kandiderar för omval till Riksdagen för Moderaterna.

I korthet säger hon att hon inte ställer upp på att vara röstboskap längre. Partiledningarna bestämmer allt. På Newsmill sriver centerpartiets riksdagsman Johan Linnander att han inte känner igen beskrivningen, det må handla om moderaternas problem, men i centern är man inte röstboskap.

Vilket nys! De borgerliga partierna har i enighet röstat igenom FRA-lagen, må vara med kosmetiska förändringar. De har röstat igenom en skrotning av försvaret och avskaffande av värnplikten. Steg för steg inför man ett övervakningssamhälle.

När hörde Du senast en borgerlig politiker, eller sosse för den delen, hålla ett brandtal, till försvar för individens frihet? Nej, det var länge sen. Det är makten som talar. Det handlar inte om terrorism och kriminalitet. Det handlar om att makten vill övervaka sina undersåtar. Makten vill alltid behålla sin makt.

När jag 1998 kandiderade till Riksdagen för Ian Wachtmeisters ”Det Nya Partiet” så var mina mest angelägna frågor, att avskaffa livstidspensionerna för riksdagsledamöter, samt maximera antalet mandatperioder till två i följd, samt en sista tredje period efter en mandatperiods karens.

Makt korrumpera och förmåner korrumperar. Det finns inget så engagerat som en person som strider för sina egna förmåner.

Det Pålsson sätter fingret på är ett allvarligt systemfel i vårt parlamentariska styrelseskick. Riksdagsledmotens lojalitet ska i första hand vara mot sin väljare, inte mot partiledningen.

Som Fredrik Reinfeldt som, under FRA-debaclet, pekade finger och sade att de hade en förrädare i Riksdagsgruppen. Han betedde sig lika illa som Carl Bildt en gång i tiden gjorde mot honom.

This entry was posted in . Bookmark the permalink.

Kommentera