Pernilla Ström skriver i DN om Socialmediokratin

Av misstag fick jag i morse DN i brevlådan i stället för SvD som jag prenumererar på. Kanske var det meningen, att jag skulle läsa Pernilla Ströms ledare om ”Socialmediokratin”. Pernilla har verkligen en makalös stilistisk förmåga och en vass penna, sällan har jag läst något så välformulerat och en kritik som är så mitt i prick.

Smaka på dessa formuleringar:

”Det finns utsagor som är så befängda att man vill avskriva dem som rötmånadshistorier i samma stund de yttrats. Just som vi börjat vågat tro att Socialdemokraterna nyktrat till efter snart fyra decenniers utbildningspolitiska irrfärder i medio­kratins och de missriktade egalitetssträvandenas utmarker begår Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och dittills ansedd som socialdemokratins coming lady, sin famösa artikel på DN Debatt (28/7).” Läs hela ledaren:  www.dn.se/opinion/kolumner/socialmediokratin-1.926898

Socialdemokraterna vill ju inte att man ska kunna tjäna pengar på undervisning, sjukvård, åldringsvård mm. Det viktiga för (s) är inte att effektivisera produktionen av tjänster, utan att den av princip inte får generera vinster till privata ägare. Analogt med detta kan man säga att läkare, sjuksköterskor, lärare, sjukvådsbiträden, präster med flera inte ska få ha bra löner. Det är fult att tjäna pengar på det som är viktigt.

I den andra hörnan har vi klantiga borgerliga politker som inte klarar av att ta bort sina ideologiska skygglappar. Jag skrev tidigare om Täby kommun och moderaternas misshushållning med skattebetalarnas pengar. För dem är det viktig att produktion sker i privat ägo, inte att den är effektiv.

Som skattebetalare anser jag båda förhållningssätten vara lika förkastliga. Det viktiga för mig som brukare eller skattebetalare är ju att produktionen ger en god kvalitet på tjänsterna och sker så kostnadseffektivt som möjligt, om den sen är privat, eller offentligt ägd, spelar det någon roll, egentligen? Det viktiga är väl  att det finns konkurrens!

1993/94 satt jag med i styrelsen för föreningen jag bor i, HSB:s brf Venus i Täby med drygt 700 medlemmar. Jag blev tillsammans med bland andra, statsministerns pappa Bruno Reinfeldt, invald i en, förutom två ledamöter, helt ny styrelse. Detta efter en jävsskandal, där styrelsen inhandlat lågenergilampor för en och en halv miljon kronor, hos det företag som ordföranden var anställd i. Inga offerter togs in och i protokollet för styrelsemötet, stod det, att eftersom ordföranden var anställd, hos den blivande leverantören, så hade han bra kontakter där och det var naturligt att han skötte upphandlingen!!! Man förstärkte alltså jävet!

Nåväl, det var inte det jag skulle berätta. Samma år infördes konkurrenslagen och HSB kunde inte längre tvinga föreningen att upphandla sina tjänster hos dem. Vi konkurrensutsatte alltså HSB Täby-Roslagen, som det hette då. Det var verkligen en fascinerande, spännande och roande upplevelse. Vi fick av dåvarande VD:n för HSB Täby-Roslagen Jan-Olov Henriksson veta, att ”ingen kan sköta förvaltningen lika bra som vi”. Vi tog in offerter där vi bad leverantörerna räkna på ett respektive två års kontrakt. Vi skrev i upphandlingen att offerter med andra löptider, kommer ej att beaktas i upphandlingen.

HSB var den enda leverantör som ej inkom med det vi som kund ville ha, utan på vad de ansåg att vi behövde, d v s löptider på tre och fem år!! Man tar sig för pannan. (Vi i styrelsen var dock så fega, så vi gjorde en upphandlingsrunda till där samtliga leverantörer fick vara med.) Vi fick också veta att personalen på HSB Täby-Roslagen mådde väldigt dåligt av vår upphandling och att de nu riskerade sina jobb.

Kan Ni tänka er något annat affärsdrivande företag, som säger till en kund, att vår personal mår dåligt, om Ni utsätter oss för konkurrens? Nåväl, efter mycket om och men förlorade HSB sina kontrakt och vi anlitade andra leverantörer, bland annat SBC (Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, vill jag minnas att de hette då.)

Det visade sig så småningom att dess dåvarande VD Mirja Kvaavik-Bartley styrde företaget ungefär som det vore hennes eget familjeföretag och hade anställt en tidgare HSB-tjänsteman som suttit i fängelse för att han tagit emot mutor eller provisioner från Finax för att förmedla lån. Mirja var alltså en lika god, om än billigare (i drift) kålsupare som Jan-Olov Henriksson, en för övrigt charmerande man, med en fantastisk humor, men totalt befriad från allt vad moral och etik heter.

Nu är HSB:s brf Venus i Täby tillbaka i fållan och har om jag är rätt insatt alla sina entreprenader hos HSB. Numera lär denna leverantör, efter stålbadet, ha en helt annan inställning till kunderna, än tidigare. Gosplan-tänkandet är borta.

Bruno Reinfelt blev styrelsens ordförande då när vi kom med i styrelsen 1993 och efter ett tag hade omkonstituerat styrelsen. Denna post klamrade han sig fast vid i många år. I början lät jag mig, som så många andra, bländas av Bruno Reinfeldts svada, sent om sider tänker jag mer på honom som att ”tomma tunnor skramlar mest”. Men han är en mycket trevlig man, säkert en mycket skickligare diplomat än jag…

This entry was posted in . Bookmark the permalink.

Kommentera