Moderaternas kandidatförsäkran – lojalitet mot partiet, inte mot väljaren!

Moderaternas kandidatförsäkran säger att uppdraget som kandidat innebär ”att jag omedelbart ska avsäga mig mina uppdrag om gruppen, normalt fullmäktigegruppen (eller motsvarande), uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant”. Vad kandidatförsäkran faktiskt innebär, är att en moderat politiker är moraliskt förpliktigad att avgå, om man av vilken anledning som helst förlorar kollegornas stöd.

Det viktiga är alltså lojalitet mot partiet, inte mot väljaren. Det påminner mig om när jag under några år i mitten på 90-talet var medlem i moderaterna i Täby. Jag ville då ställa upp i det interna riksdags-provvalet. Det fick jag icke, man måste nämligen vara föreslagen av tre moderata kommunföreringerar, för att få ställa upp som kandidat, notera, i det interna provvalet!

Jag frågade: Vad är detta för absurd regel? Jo, förklarade man, det förstår Du väl, att Du inte kan komma som helt ny och okänd medlem o ställa upp i provvalet. Ett parti, som i alla fall på den tiden sade sig värna individens ansvar och frihet att bestämma över sig själv, hyser inte något förtroende för medlemmarnas omdöme!

Det är alltså inte de enskilda medlemmarna som ska avgöra om jag är lämplig som kandidat, utan partibyråkratin. Naturligtivs finns det ingen plats för en person som Jan Roostal, som säger vad han tycker o inte är ja-sägare, inte har delat ut tiotusen flygblad, inte är beredd att offra all fritid för att sitta på improduktiva och intill döden tråkiga möten.

Jag är en modern medborgare, jag vill definitivt inte ägna mig åt politiken resten av livet. Jag ville göra det några år och sedan ägna mig åt annat.

För mig är inte partiet, eller organisationen det viktiga, utan idéerna. Samhället har förändrats oerhört mycket de senaste 50 åren, men partierna lever kvar i det förflutna. Om en bra idé kommer från en sosse eller en moderat, vad har det för betydelse?

Men jag har givit upp mitt hopp om de etablerade partierna. Först var jag med i Folkpartiet, men upptäckte att det var inget liberalt parti, snarare sosse light. Sen blev det då Moderaterna, tills jag tröttnade och när Ian Wachmeister dök upp med sin andra skapelse, ”Det nya Partiet” hoppade jag på som riksdagskandidat.

Tyvärr tyckte massmedia, att de en gång hjälpte fram Ny demokrati, nu skulle man inte göra samma sak en gång till, så man teg ihjäl oss. En mer djupgående opinionsundersökning visade en potential på 3,5%, men denna nyhet blev aldrig rapporterad. Sen när har det blivit massmedias uppgift att styra skeenden?

Mina hjärtefrågor som riksdagsman för ”Det nya Partiet” skulle ha varit att avskaffa livstidpensionerna för riksdagsledamöterna och begränsa möjligheterna till omval. Maximalt två mandatperioder, sen kunde riksdagsmannen komma igen, efter en periods karens, för en tredje och absolut sista period.

Riksdagen är till för att tjäna folket. Den är inte ämnad att vara en livstids försörjningsinrättning för avdankade politiker som inte klarar av ett riktigt arbete!

This entry was posted in . Bookmark the permalink.

Kommentera